I believe sharing is one of our greatest sources of creativity.
There is a flaw, a gap between the reality and its meaning. The flaw ripps the truth from theory, as our knowledge remains partial. I may appear to myself in a aura of holeness but the insight is temporary, and I am condemned to wander in the shifting landscapes that are my soul. The energy that drives me is tainted, the very direction that I make of my path crumbles into fotprints in sand anihilated by the winds of time. To beleive otherwise is to give way to thoughtlessness, to ceed ground to the consuming darkness of the lack of meaning.
But there is a liberation in the acceptance of the flaw, a freedom in the acknowledgement our inability, and an illumination in our failure. Recognising the gap between the reality and its meaning can allow us to retrace our spontaneous leap to encounter the world. Recognising the rupture beteen theory and truth can open our eyes to the partialities that we can conquer, the truth as revealed in its particular context. Recognising the temporary and tainted knowledge we carry of ourselves can liberate us to hope to observe life as it is realised in our life, light as it is realised in our sight and truth as it is realised in the holy dialogue.
Josef
Det är kanske in konstigt att i denna vår kultur som i mångt och mycket bygger på konsumism är det just i konsumtionen som jag känner mig mest drabbad av alienation. När jag står i en affär och håller en av de ting som för mig är antingen nödvändiga för min överlevnad, eller som jag drabbats av begär till, det är då jag inser hur långt jag är ifrån dess tillkomst. Det är så långa länkar i produktions- och förmedlings-kedjan att den sträcker sig långt bortom min förmåga att se.
Därför är det med blandade känslor jag upptäcker organisationer som Public Eye, som verkar göra ett fantastiskt jobb, men det är smärtsamt att upptäcka dessa mörka sidor. Det är så mycket enklare att välja att låta bli att höra det, för det är så jobbigt att identifiera sig med att vara en del av detta fruktansvärda industriella samällsmaskineri som kanske är det hemskaste monster som någonsin funnits. Jag längtar efter mer kontakt med det jag blir del av, mindre alienering till den värld jag är med och skapar.
På ”public eye’s” lista var det flera industrier som jag väntade mig, och själv inte är direkt konsument av. Men det är riktigt obehagligt när det känns som att det inte går att komma undan att vara en del av det. Att alla datorer, telefoner, och mycket av den mat vi har att välja på, var sig det är Mac, Samsung är en del av detta monster och att det inte går att låta bli att vara en del av det med utan att alienera sig än mer från det samhälle vi lever i. Frågan är om det går att leva i denna världen, i detta samhället utan att bli besmittad av den alienation som det bygger på?
Jag bearbetade alienering genom att fråga en vän vad han förstod i begreppet, och om han kände igen sig i det. Han reagerade, något provocerande kanske, men också ärligt menat med att säga att han kunde känna sig attraherad av det. Han sa att lärande, vilket är något av det mest spännande i livet är en process som har med distansen till sig själv att göra. Kanske är det så att lärande sker när det främmande blir känt och det kända blir främmande, det vill säga att distansen vi upplever är viktig del av det som förändras när vi lär oss något.
Jag fick mig alltså en liten tankeställare: Är alienation bara dåligt? Varför är skulle det vara det? Eller tänk om man till och med vinner något på den?
Det är så lätt att göra sådana förutsättningar, att något är dåligt, och även om det visar sig att det kanske främst är så är det ändå så nyttigt att skakas om och tvingas tänka igenom varför. När jag tänker på alienering, och hur jag känner att jag tappar kontakt med många delar av mig själv genom det liv jag lever finns det ju antagligen både för- och nackdelar om jag försöker tänka nyktert.
Så om jag går min tankekedja baklänges så kopplar jag alienering till tanklöshet, även om det är ett bredare begrepp. Där jag tappar kontakten mellan mina handlingar och dess konsekvenser, där jag avskärmas från vad det är för värld (inter homnes) som jag är med och skapar utan handlar i någon slags mer eller mindre vald och mer eller mindre medveten blindhet. Det kopplar jag till den syn på ondska som Arendt skriver om.
Men det är också trevligt att söka nya perspektiv på frågan. Distans är också något som jag tänker är nödvändigt för förståelse, något som behövs i kreativiteten, och något som behövs för att möta den andre… Tänk om det är så att genom den teknifiering som sker, och i den alieneringen kan nya möjligheter framträda, som går utöver det som de tekniska medlen gör.
Hanna Arendt reffererar till Marx och reflekterar över alieneringen som kostnaden för industrialiseringen. Jaques Ellul är inne på en liknande linje när han förklarar sin kritik av tekniken. Jag har varit inne på det tidigare här, men tänker vidare, dels för att jag tror att det berör något viktigt som jag känner mig berörd av, men också för att det inte är helt självklart.
En spontan förståelse av vad Alienering är pekar mot förlust av kontakt, när kopplingarna eller relationerna brister. Jag brukar ha svårt att tala om ”relationer” eftersom jag tycker att en sådan diskurs innehåller en underlig objektifiering av det som händer mellan parterna, jag upplever att det ofta externaliserar det som händer mellan dig och mig. Kanske är denna externalisering av ”relationen” ett första steg i en alienering? Det jag vill komma åt är att jag tror att vi är en mycket större del av varandra än vi ofta föreställer oss i denna individualistiska kultur, och vi är också en del av världen omkring oss, men det är just det alieneringen trubbar av, den skär loss oss ifrån den värld av människor och saker som utgör vårt liv.
Det är på ett sätt ett Freudianskt dilemma, som med förnekelsen, det går inte att argumentera emot att ett påstående om alienation eftersom det verkar ligga i sakens natur att det är omedvetet. Men en poäng som jag tycker är viktig är att inse att det är det goda med tekniken som för med sig ett pris som vi inte är medvetna om, som jag skrev om i det tidigare inlägget. När nu tekniken gjort sitt intåg på så många områden i livet är frågan vilket pris vi nu betalar. Debatterna om facebook syns en del, men vad innebär det för vår världsbild när nyhetsrapporteringen, underhållning, och konst-upplevelser är så teknifierade? vad är det vi förlorar kontakt med när fler och fler apparater kommer emellan oss och världen? Jag kommer nog att fortsätt att fundera över detta här på bloggen.
Jag har fått tillåtelse att använda Oscar Furbackens bild i huvudet till min blogg. Hans konst, som på senare år kretsat kring mikroskopiska växter i storstadsmiljö är väldigt inspirerande. Jag tycker att det påminner om det organiska, det levande, om än mikroskopiskt lilla som frodas i den annars döda betongen, och kopplar gärna mina blogg-ambitioner till en sådan metafor. Jag längtar ju efter att använda mig av andra metaforer, som inte är så tekniska, för att förstå omvärlden, och kanske kan några av tankarna vara som små lavar som frodas i en annars rätt så organiserad men steril tanke-stad
”När eken förmultnar spirar lavarna,” är titeln på en av hans utställningar som också är väldigt inspirerande, som andas känslor av kretsloppet, där döden är en naturlig del av livet, och det är inte ett dugg deprimerande utan snarare inspirerande. Jag tycker att det är ett utmärkt exempel på hur konsten är så viktig för att lära oss att se, hur den lockar oss att snubbla över våra egna förutfattade meningar som tränger in oss i inskränkta perspektiv, just sådana perspektiv som jag hoppas att mina tankeodlingar på bloggen ska kunna växa ur.
Julen, som vägmärke på tidens lopp kan vara en spännande spegel i vilken våra värderingar framträder. Det är många som frustreras över konsumtionens överväldigande roll, eller över de olika kristna och hedniska ursprung som traditionen har, men dessa generella trender kan lätt avleda tankarna från att pröva sitt eget liv, och sin egen jul. Jag fick äntligen läsa ”Guds närvaro i modern tid” av Ellule som jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg, men det ger mig lite speciella jultankar som rör sig kring människoblivandet. Den kristna festen handlar ju om Guden som blev människa, ödmjukandet som egentligen är en ultra-revolutionär händelse, hierarkin vänds upp-och-ner när en Gud lindas in och läggs i en krubba.
Maten, familjen, givandet, och en av de få gånger då någon slags långtråkighet nästan är institutionaliserad är delar av julen som jag tycker om, men jag kan nog inte känna igen så mycket av de revolutionära värderingarna i julen jag ser omkring mig eller den som jag är med och iscensätter. Samtidigt är det något i känslan av jul som luktar lite revolution, om att det är en påminnelse (ett tecken som Ellule skulle kalla det) om att något inte är som det borde. Något inom manar oss att vara lite snällare, och den stora konsumtionshögtiden bärs ju av ett givande, och kanske kan vi kan vi i dessa dofter få hopp om en jul som inte ger konsumtionångest och får så många att känna sig ensama.
Jag hade en fantastisk lördag igår, med många fina samtal under dagen. En höjdpunkt var efter brunchen där jag pressade och pressades med två vänner om väldigt grundläggande frågor. Jag har funderat på hur vår uppfattning av världen, och vårt tänkande är så djupt färgade av grundläggande metaforer, och det kan vara både svårt och smärtsamt att avslöja dem. Poängen jag ville få fram i samtalet var att jag ofta känner mig låst i en mekanisk världsbild, och det som jag menar med det formulerade Bachtin rätt bra:
”En helhet kallas mekanisk om dess enskilda element endast förenas i tiden och rummet av ett yttre samband och ej genomsyras av innebördens inre enhet.” (1./s.5)
Mina tankar och min världsbild har stimulerats mycket av den fenomenologiska traditionen, men ibland kan det bli lite väl abstrakt, och då måste jag erkänna att det min handledare kallar för ”hollywood-fenomenologi” kan vara lite mer rakt på sak. George Lakoff (2) har framställt en rätt så enkel tes (i jämförelse med Husserl och Ricoeur) om att vi har ett par grundläggande metaforer som hela vårt språk bygger på, han går igenom dem i boken och man kan säga att det främst handlar om plats, och kroppens olika funktioner, om ekonomi och om konflikt. Jag har upplevt att den mekaniska värlsbilden, som en sådan metafor -eller meta-narrativ- är svår att komma undan och det är svårt att avslöja.
Sökandet efter orsak och verkan, efter rena oberoende variabler är en grundförutsättning för statistiken och den matematiska synen, för är inte enheterna likvärdiga ”1-or” så går det inte att räkna på dem. Men att ha ett matematiskt teorem som den idealiska bilden av vad som är sant har varit grundläggande i det västerländska projektet, och jag tror att det är en orsak till det fantastiska framgångarna i natur-vetenskaperna och det materiella välståndet. Men jag tror också att det förhållandet har ett pris när det gäller förståelsen av ”innebörden” som Bachtin påpekar, eller förståelsen av hur vi konstituerar mening, både av enskilda fenomen och av den bredare världsbilden.
Jag längtar inte bara efter att avslöja dessa meta-narrativ är av teoretiskt intresse utan jag tror att det har en djupt mänsklig dimension, att många av de utmaningar vi står inför är mer sammansatta än vad som är möjligt att reducera till oberoende variabler. Till exempel är utmaningarna med diskriminering, så länge vi fokuserar på ”kön” eller ”etniskt ursprung” kan vi oftast kategorisera människor i enkla variabler. Att istället fokusera på ”gender” och ”kultur” tror jag kan var ett första steg från den mekaniska världsbilden, som inte tar dessa ”karaktärsdrag” ur sin kontext, utan i något högre grad kan ta hänsyn till innebörden, eller meningen som en sådan kategorisering får.
- Bachtin 1988 ”Det dialogiska ordet” Anthropos, Uddevalla
- Lakoff & Johnson, 1980 ”Mark Metaphores We Live By” The Univicity of Chicago press, Chicago.
DN skriver om att många som ser på Fox-news vet mindre om omvärlden än dem som inte ser på nyheter alls. Det stämmer på mina fördomar mot just Fox-news tittarna, men det är svårt att genomskåda vad undersökningen faktiskt visar. Det är ändå en spännande tanke om en kanal som faktiskt sänker kunskapen, eller motverkar tänkande, och kanske ”fördummar.” Det är en paradoxal effekt eftersom den spontana beskrivningen av ett nyhetsmedium ändå har mer att göra med att sprida kunskap än hämma den. Efter två bloggposter där jag lägger ut texten lite grann i reaktion på Hannah Arendts ”Den banala ondskan” kan jag höra mig själv glida åt ”tankefundamentalism,” och det skulle vara en ironi som skulle rimma med fox-news okunskapande – i och med att fundamentalism antyder tankens slut inför de fundamentala påståendena.
Eichman beskrivs främst som den som talar i klyschor, vilar i färdiga mönster och inte kan, som egen person, träda in i ett sammanhang och göra ett eget ställningsstagande. Han föredrog gå in i en roll där hans beteende var givet, och han slapp ta ansvar, och det är en form av ondska enligt Arendt. Det är väldigt lockande att göra en fundamentalistisk tolkning att vi alltid måste ta ansvar för vårt liv, att vi måste våga ta ställning, mogna till egna beslut, även i frågor som på förhand kan tyckas uppgjorda. Men en fundamentalism är som sagt ett tankens slut, det är ett möte med en sanning som stänger dörren för andra tolkningar eller nytolkningar.
Det är inte bara nyhetsmedier som sysslar med ”sanningssägande,” utan min erfarenhet av studier var mycket detsamma, det var uppradande av fakta som gjorde anspråk på en sanning som ytterst stängde mitt tänkande: ”så här är det.” Men på senare tid har jag kommit i kontakt med ”sanningssägande” som snarare öppnar dörrar än stänger dem, som inspirerar till tänkande, och som snarare säger: ”det här har jag sett och det skulle kunna innebära…” Eller som visar påståenden som aktiverar till eftertanke, snarare än passiviserar till att enbart ta emot påståendet… inte ens om det är ett påstående om att man måste tänka.
Mina tankar och känslor har malt vidare om Arendts ”Ondskans Banalitet” som jag skrev lite om i förra inlägget. Det var kanske lite otaktiskt att läsa den precis innan en Tysklandsresa. Vi hade bestämt oss för att ta tåget ner till ett par vänner utanför Hamburg och sen vidare till ett par andra vänner i Rotterdam. När de gamla tågen knackade på över järnvägen blev det lite för nära ibland, för där åkte jag över spår och förbi landskap som förmodligen sett människor ihopträngda i boskapsvagnar forslas från hela Europa mot koncentrationslägren. När vi sen pratade med våra tyska vänner fick kändes det uppenbart ansträngt att tala om förintelsen och jag fick anstränga mig för att inte koppla alla samtalen till de spektrum av känslor jag bar på. Jag kände inte vännerna väl nog för att ställa raka frågor och låta min nyfikenhet ta över, de är främst min frus vän med man, så jag funderar fortfarande över känslan av kollektiv skuld som jag tyckte mig känna hos dem.
På ett sätt är det absurt att de ska känna skuld för vad några av deras landsmän gjorde för sextio år sen, men samtidigt så var det just ett liknande upplevt avstånd som var grund för Eichmans ”banala ondska.” Eichman var på ett direkt sätt del av det tyska utrotnings-maskineriet men han besökte bara ett koncentrationsläger en gång, och han mådde fruktansvärt dåligt av det. Han skulle förmodligen inte kunnat vara med om dödandet direkt men på avstånd kunde han förklara bort sin skuld för sig själv. Det skulle kunna gå att säga att det är en orättvis jämförelse eftersom dagens tyskar inte har någon möjlighet att välja något annat – det hade Eichman, han kunde ha bytt jobb utan större svårighet. Kanske är det för att ”brottet” som förintelsen representerar är så oöverskådligt så kastar skulden också en skugga som sträcker sig fram till oss här och nu.
En poäng är att även om Eichman vid vissa tillfällen besvärades av sitt samvete tänkte han inte igenom sitt moraliska ansvar, och han handlade inte därefter. På samma sätt kan jag uppleva att det är väldigt lätt att fly i många komplicerade frågor vars konsekvenser är bortom mitt horisont, som till exempel hur mina konsumtionsvaror produceras, eller vilka system jag blir en del av med mina pengar och mina val. Kanske kommer framtiden att kasta ljus över de brott som företag och organisationer begår, och många av oss drabbas av skuldens skugga på samma sätt som det tyska folket. Men precis som det fanns några tyskar som gjorde motstånd mot nazisterna kan vi också söka vägar att vägra bli del av system vars moraliska ansvar vi inte vill dela, inte bara för att känna oss som lite bättre människor, utan för att växa upp till hela människor som kan reflektera över vårt moraliska ansvar och handla därefter.
